Maktlöshet och odlarmödor

Hela huvudet fullt av återupplevda intryck från toppmötet 2001, nu som då läser jag mig till det mesta. Då satt jag på en redaktion 40 minuter från Göteborg. Det var mina första dagar på den sommarens vikariat och jag kände en enorm vanmakt och frustration över att allt gick åt helvete och att jag inte var på plats. Jag läste allt skrivet jag kom över och jag terroriserade mina vänner för att försöka få grepp om situationen. Jag tror inte jag har gjort det än. Idag levererar vänner på Facebook information och jag läser och delar.

Under de timmar jag inte satt på jobb var jag ute, deltog i torsdagens demonstration mot Bush och var med på samlingen inför fredagens demontration. Det var inte mycket men stämningen, helikopterljudet, krigskänslan. Det kommer tillbaka nu.

Sammanbitna käkar som kommer ge huvudvärk. Känner du igen?

Men här, i det här forumet handlar det om Sjöbergen och jag har inte skrivit på länge. För även här börjar undantagskänslan komma. På tisdag, den 21e, beslutar byggnadsnämnden om de tycker att alltihop ska bort och bli bostäder åt de som har råd. Lusten att skriva om odlandet faller när det ligger ett hot som snart, mycket snart kommer göra all möda med att öka mullhalten i jorden fullständigt onödig.

Men jag har ialla fall varit där idag. Jag har rensat och gallrat, jag har slitit blommande kirskål ur jorden och just nu står vattenspridaren på. När sambon kommer hem ska jag dit och stänga av.

För det verkar vara torrt i jorden. Bönorna har kommit upp, när värmen och vattnet kom för ett tag sedan då började de växa och det var ju kul. Men sedan hände ingenting. Nu hoppas jag att vatten ska vara det som gör susen. Men squashen och pumporna är en katastrof. Jag borda ha förodlat. Av alla jag har sått ha endast en kommit upp ur jorden. Den där jättepumpan jag och Yrla gemensamt skulle vårda denna sommar kommer att få bli en köpepumpa från grönsaksaffären.

Jag har mer och mer kommit ifrån det här med verktyg. Jag har gått över jorden med mina bara händer, luckrat och rivit och klöst. Så som jag gjort för det mesta den här säsongen. Händerna och framförallt naglarna ser fördjävliga ut efteråt. Det går nästan att tvätta bort. Men det är en slags känsla i det. Att barhänt gå över jorden, krossa jordskorpan, rycka upp ogräset och försiktigt välta tillbaka de plantor som kommit på sned. I den stress jag lever, där tiden aldrig räcker för att dröja kvar i något så länge så att tiden helt blir oviktig, just där behöver det jag gör bli hudnära verkligt. Det gör inget att jag får skärsår och huden torkar som sandpapper.

Klockan elva på söndag är det ett extrainsatt medlemmsmöte på Birgers Backe med anledning av byggnadsnämndens möte den 21. Jag vet att jag inte kommer hinna göra så mycket men jag ska ändå försöka komma.