Nuuu!

Nu har sista snön smält bort. Äntligen.

Senaste veckan har varit full av vab, vård av barn, och vi har tillbringat de första vårdagarna på vårdcentralen, istället för ätandes glass med näsan i solen. Barnen är nästanfriska och vardagen återvänder på måndag igen.

Så siktet var helt inställt på Sjöbergen idag. Men då då regnade det. Såklart. Men jag vet inte riktigt vad som hänt. Veckan som varit har varit full av halsont, småfeber, hosta och störd nattsömn, igår när jag fick vila ut...på jobbet, så fick jag krafterna tillbaka. Och idag har jag varit oförskämt pigg. Jag har grejat och fixat, till och med gjort apelsinmarmelad. Som blev himmelskt god. Och så när kvällsmaten var avklarad så rymde jag. För nu börjar det bli så ljust på kvällarna att det går att hinna något och jag slöade lite faktiskt. Jag tog bilen upp. Det var disigt och fuktigt ute. Inte lika varmt som igår men underbart att vara själv en stund. Och det var naturligtvis ingen annan där. Inte i det här vädret. Jag åkte dit för att en kompis hade sagt att de hade tagit ner några träd. Men jag lyssnade inte tillräckligt noga för att komma ihåg var. Så jag gick runt och tittade lite. Hittade snart lite kvistar och pinnar och valde ut tre som kan användas till bön- och ärtstöd senare under säsongen. Sen slog det mig att det är nu och inte snart som vinbärsbuskarna ska beskäras som allra senast. Snart sitger saven, om den inte redan har börjat? Förra veckan gick det inte för då var det fortfarande snö och is men nu var det dags. Jag tog fram sågen och började gå loss på den stora busken. Kapade bort såna som börjat växa neråt eller snett.

Jag höll på tills den punkten kom när ljuset inte längre räcker till för att arbeta men när man fortfarande ser bra. Där slutade jag. Och fick känna mig nöjd med att jag nu har inlett säsongen. Jag tror faktiskt att den bubblande glädjen jag har gått och känt hela dan hänger ihop med detta. Att nu äntligen, finns det nånstans att rymma till. En lunga i stadslivet för en lägenhetstjej som jag.

Kvällen har jag ägnat åt att ta reda på vad jag har odlat var de senaste åren så nu börjar en plan så sakta ta form över odlandet sommaren 2010. Det här kommer att bli roligt.

Vårdagjämning

Vilken hästvinter, nu är snön svart och vi längtar efter att få gå barfota på sommarvarmt gräs. Så vi tog oss en stund i Sjöbergen, jag och Yrla. Behövde en paus från nästanfriska barn och nysjuka föräldrar. En kort stund i soldiset för att höra om fåglarna kvittrade och för att kolla om det kommit några blommor.

När jag var här förra gången pulsade jag i snö upp över knäna. Allt var gnistrande vitt, nu var mesta snön borta. Men inte allt. Och eftersom marken är frusen var det sjöar och bäckar lite överallt.

Vi hittade snödroppar. Inte på våran lott utan på ett par andra ställen. Vi hittade kvarglömda fröer i lådan. Och en Primula stod med gröna blad, nyss framtinad under snön. Snart blommar den. Undrar om det är den som ser ut som en chokladhumla?

Jag pekade och berättade om mina planer för Yrla och hon hjälpte till att kasta ut lite vallmofrön jag hittade, kvar i sin kapsel. Det finns så mycket att göra och jag längtar efter att få sätta mina planer i verket. Och jag vet att jag inte kommer hinna med hälften av dem. Spelar ingen roll. Jag odlar inte för att få äta, det är inte huvudgrejen längre. Det är grejandet, ensam eller tillsammans, utomhus, och jorden. Hade det gått att sätta ord på det hade jag gjort det.

Jag blir alltid glad när jag kommer dit och det verkar Yrla också bli. Det är som en pakt. När vi är där så är det magiskt. Och jag började fundera på hur det blev så och hur det nu är dags att ta det ett steg längre. Jag minns frustrationen jag kände när Yrla var ny, och att jag under en hel sommar aldrig hade händerna fria. Året efter var det likadant i början av säsongen men mot slutet hade vi hittat fram till något som började fungera. Och det blev till skimrande stunder tillsammans. Nästa säsong hade jag bebis igen och händerna var återigen fulla av barn. Förra året var Yrla med nästan jämt. Hon fick sin egentid med mamma i Sjöbergen. Arild var fortfarande för liten för att kunna ha med. Men i år ska han skolas in. Jag och Yrla ska lära honom hur det går till, vad man gör och inte gör. Och jag hoppas hoppas att han ska tycka att det är lika underbart att vara där som jag och Yrla gör.