Vårdagjämning

Vilken hästvinter, nu är snön svart och vi längtar efter att få gå barfota på sommarvarmt gräs. Så vi tog oss en stund i Sjöbergen, jag och Yrla. Behövde en paus från nästanfriska barn och nysjuka föräldrar. En kort stund i soldiset för att höra om fåglarna kvittrade och för att kolla om det kommit några blommor.

När jag var här förra gången pulsade jag i snö upp över knäna. Allt var gnistrande vitt, nu var mesta snön borta. Men inte allt. Och eftersom marken är frusen var det sjöar och bäckar lite överallt.

Vi hittade snödroppar. Inte på våran lott utan på ett par andra ställen. Vi hittade kvarglömda fröer i lådan. Och en Primula stod med gröna blad, nyss framtinad under snön. Snart blommar den. Undrar om det är den som ser ut som en chokladhumla?

Jag pekade och berättade om mina planer för Yrla och hon hjälpte till att kasta ut lite vallmofrön jag hittade, kvar i sin kapsel. Det finns så mycket att göra och jag längtar efter att få sätta mina planer i verket. Och jag vet att jag inte kommer hinna med hälften av dem. Spelar ingen roll. Jag odlar inte för att få äta, det är inte huvudgrejen längre. Det är grejandet, ensam eller tillsammans, utomhus, och jorden. Hade det gått att sätta ord på det hade jag gjort det.

Jag blir alltid glad när jag kommer dit och det verkar Yrla också bli. Det är som en pakt. När vi är där så är det magiskt. Och jag började fundera på hur det blev så och hur det nu är dags att ta det ett steg längre. Jag minns frustrationen jag kände när Yrla var ny, och att jag under en hel sommar aldrig hade händerna fria. Året efter var det likadant i början av säsongen men mot slutet hade vi hittat fram till något som började fungera. Och det blev till skimrande stunder tillsammans. Nästa säsong hade jag bebis igen och händerna var återigen fulla av barn. Förra året var Yrla med nästan jämt. Hon fick sin egentid med mamma i Sjöbergen. Arild var fortfarande för liten för att kunna ha med. Men i år ska han skolas in. Jag och Yrla ska lära honom hur det går till, vad man gör och inte gör. Och jag hoppas hoppas att han ska tycka att det är lika underbart att vara där som jag och Yrla gör.