Förkylningar och planer

Det är en rekordvarm höst, samma tid förra året tror jag att snön låg för vintern på marken. Och jag är så glad för att jag för några veckor sedan ordnade till det så fint i de lådor som ska bli ettor nästa säsong, dvs kål, squash, vitlök och annat näringskrävande. Jag öste på gödsel från stacken vände runt och la på ett lager ovanpå. Allt för att det ska bli så kompostlikt som möjligt så att jag kanske kanske kan få något likt grannens ufon i somras. Nu funderar jag på om det hela ska räknas som marktäckning eller om det kommer bli kväveläckage under vintern?

Jag har massor av planer på vad jag mer skulle vilja göra med jorden innan den fryser men det är nu så att den här hösten har varit en lång räcka av infektioner. Det är alltid någon som är förkyld. De få dagar när vi alla är friska samtidigt kan lätt räknas på en hand eller två. I det perspektivet är det inte så illa gödslat i alla fall.

Jag har just läst en riktigt bra odlarbok, "Ekologisk odling och självhushåll på kvinnligt" vis av Anna-Maj Hermansson Wandt. Många bra handfasta råd. Långt från lull lull utan istället väldigt användbar. Tack för tipset Lena.

Full med inspiration börjar det nu bli dags att planera för nästa års nöjen.

Här kommer lite idéer: Jag vill ha vintersallad nästa år och så vill jag lyckas med portulak, kan vara läge att förodla den kanske för den här säsongen blev det just inte mycket.

Barnen ska få vars en plätt att greja med själva. Men frågan är bara var? Tål att tänkas på. Jag har tagit frön från en prydnadspumpa på jobbet, att odla någon sådan hade varit roligt. Och att lyckas med en jättepumpa också, det får nog bli ett nytt försök nästa år igen.

Nästa år ska jag bli bättre på att gödsla under säsongen. Och jag ska plöja igenom gångarna på ogräs och sen täcka med bark. Kryddlandet ska också få sig en rejäl genomkörare och sen får jag fundera ut vad jag ska göra med det området? Och frågan är också om jag ska ta väck alla tidningarna där jag har täckt kring buskar och sånt mot kirskål och åkervinda för att försöka gräva bort så mycket rötter som möjligt eller om jag ska ge rotogräset något ännu tuffare att stånga huvudet emot. Jag har numera en del marktäckningsväv som jag skulle kunna rulla ut och sen lägga jord och bark och annat över. Det kanske skulle vara en idé? Och hur gör jag då med gränserna? Gräver bort rötter i kanterna och sen ner med en spärr en halvmeter ner i jorden? Det finns mycket. Om nån månad kommer frökatalogerna och sen kan jag börja dreggla på allvar.

Inte bra, väldigt bra

Goda goda nyheter i veckan. Sjöbergen får vara kvar, det blir inga hus i naturidyllen. Jag och många drog en lättnadens suck. Mest positivt tycker jag att det är att politikerna backat bland annat på grund av opinionen som varit så emot. Demokratiska poäng i Göteborg.

Med strålande sol och helg borde vara ett utmärkt upplägg för en toppenstund på lotten. Men jag är inte riktigt i form. Jag själv-vabbade ett par dagar i veckan och fast jag känner mig frisk är jag inte på topp. Jag har en del saker hängande över mig som är viktiga och som jag måste få gjort. Jag kom dessutom i säng efter midnatt igår, hade barn i sängen en timme mitt i natten samt andra barnet kom redan halvsju i morse och detta gjorde att mitt psyke inte är riktigt inställd på rätt våglängd.

Så jag bestämde att vi bara skulle fika, det hade varit bra om jag hade hållt mig till det men nu är det en gång så att det kan jag inte. Vi samlade frön, det var kul. Vi fikade, det var också bra. Men sen kom smarta jag på att vi skulle peta ner blomsterlökarna som låg i lådan. Snödroppar, någon vacker alium, ja lök alltså, och så den där vackra som blir rutig som jag inte kommer ihåg vad den heter. Men med ungarnas tempo, griniga jag och att de samtidigt kom på att vattnet inte alls var avstängt som vi trodde gjorde att det blev en jättejobbig stund. Jag försökte rädda de lökar jag kunde, få ner dem på rätt djup, låta dem vattna en del men samtidigt försöka förhindra att de blev totalt genomblöta. Det är lite för kallt för att bli genomblöt nu tycker jag. Aaaagh, monstermamman. Jag lät inte trevlig alls. Och när jag skulle rulla in slangen då blev det värre. Jaja, man är inte på topp jämt men vi fikade ändå vars en kanelbulle i höstsolen. Gott så.

Planer och grannens ufon

När säsongen går mot sitt slut går min hjärna igång med nya planer. Såhär ser de ut:

Jag ska fortsätta med min fyraåriga växtföljd. 1. kålväxter, vitlök och squash, 2. rotfrukter och sallad, 3. Potatis, 4. Ärtor och bönor.

Men i år ska jag ligga steget före och redan nu kolla vad jag ska ha var istället för som alltid annars ta reda på det lagom tills det är dags att lägga ner fröna. För i år är jag grymt inspirerad av Lenas vintersquash som hon odlade på sin kompost. Och eftersom jag inte har någon egen, jag använder områdets gemensamma, så ska jag tillfälligt tillverka en kompost. I de odlingslådor där jag ska odla ettorna. Så jag tänker fylla de pallkragarna med gödsel och halm, upp till bredden och sen j-klar ska ni får se på squshar och pumpor nästa år!

Jag tänker också att jag ska gräva igenom alla mina gångar och täcka med täckbark. Lite av djungelkänslan kanske då försvinner?

Appropå djungel har jag hela (fd) kryddplätten som absolut behöver grävas och rensan, helst igår.

De blommor jag sått i barnkammaren ska planteras ut i rabatten och några blommor ska tas upp och delas.

Jag ska göra små odlingsrutor till barnen.

Ska skaffa vitlök att så i år.

Och om inte lökarna har frusit i lådan så ska de ner i jorden.

Det är en del kvar att göra :-)

Innan frosten

Hösten är här och när det varnas för frost då beger sig odlarfolket till sina täppor för att rädda vad som räddas kan. Bilburna jag fick i uppdrag att ta hem kompisens tre ufon som ligger på hennes lott, tre oranga vintersquashar odlade i komposten.Jag tog hem min egen också, samt alla morötter, rödbetor och bönor. Plockade de sista blommorna och samlade en del ringblomme- och slingekrasse frön. Potatisarna och några jordärtsskockor fick också följa med hem.

Som vanlilgt tappar jag tidsuppfattningen. Jag skulle ta med mig kinamat hem till familjen. Klockan var nästan halvsju när sambon ringde och påminde mig...ljuset höll på att ta slut och ändå var det saker jag tänkt göra som jag inte hann med. Så är mitt odlarliv. Alltid steget efter. Men det fungerar ändå. Det är en del av grejen. Det mesta löser sig. Och nu är skörden bärjad. Det känns bra.

Jag är ingen organiserad odlarmänniska. Inga snöräta rader, inga exakta radavstånd. Ingen större koll på exakt var jag sätter vilka frön. Jag sätter små skyltar med de bästa ambitioner att den här säsongen ska jag minsann ha koll, men de försvinner, blir överväxta eller texten försvinner. Det är bara att gilla läget. Och rätt som det är så återkommer kollen en aning. Ufonas hos kompisen några lotter bort kom tydligen från frön från mig. Hade jag ingen aning om.

Eftertankens kranka blekhet

Nu är skördetid. Och eftertankens tid. Hur kunde jag gjort bättre? Och vad har jag kvar som bara måste göras i år?

Det är länge sedan jag skrev här, det betyder inte att jag inte har varit i sjöbergen. Men det har varit sommar, semester och lotten har fått den nödvändigaste underhåll. Inga större extravagansa. Och skrivandet har fått ingenting.

Som det ser ut nu så blommar det fortfarande massor, ringblommpor, höstflox, hm och en massa annat som jag inte kommer på nu. Bönerna är storväxta, en del morötter håller på att bli något andra är löjligt små. Idag gjorde jag en fisksoppa och alla grönsaker jag hade i kom från lotten. Det är en god känsla. Vi , jag och Arild, skördade mer potatis idag, inte all men en del. Slängde ut en del gröngödslingsfrön där det var tomt. Summeringen på potatisfronten blir att av alla sorter är amadine fortfarande min absoluta favorit. Det blir kanske inte tokmånga potatisar. Men de är goda och trots att all potatisblast fick (kan det ha varit?) bladmögel så klarade sig den sortens poatatisar mycket bra.

Vad har jag mer? Jo, av den jättepumpa jag och Yrla skulle odla i år blev det absolut ingenting. Däremot har det blivit ett väldigt växande av squashar på ett annat ställe och här kommer den här sommarens stora fråga. När ska jag lära mig att märka ut det jag sår ordentligt? Med skyltar överallt, med text som tål massor av regnande, jord och västkustblåst? Jag har ingen aning om vad det är för squshar som nu växer så det knakar. Jag vet inte vad de två bondbönesorterna heter.Så jag kan ta frön av dem men vet inte sen vad det är jag odlar. Lika illa är det med de andra bönorna. Tja med alltihopa. Det enda som jag verkligen kan se vad det är det är polkabetorna. De är roliga, de ska få komma tillbaka. Men det pinsamma i den här röran är att jag har fått fantastiska fröer från medlemmar i fröodlarföreningen Sesam. Själva poängen är att man ska odla frön. Men hur ska det går till när det är sånt kaos i planteringarna?

Det andra misstaget som jag gör år efter år är att jag sår för tätt. Bönorna tillexempel. Jag har nu massor men de står så tätt att de nästan möglar. Sniglarna älskar det men jag gillar det inte alls.

Hm, vad kan jag berätta mer? Jo, krusbären har blivit sylt liksom vinbären. Och trots att det känns som att det var riktigt länge sedan vi skörda och plockade fanns det fortfarande några vinbär kvar idag och vi smakade och de var väldigt goda.

Jag har också hört av andra att de rensar ogräs i sina gångar. Ha ha ha ha. Jag är glad om jag hinner med odlingbäddarna. Och så var det det här med hallonen. Redan förra året hade jag som plan att byta ställe. Jag har grävt bort de gamla, yeeha! Men den nya plätten, den måste bli klar, senast i september. Och min goda odlargranne Lena erbjöd mig just sina hösthallon. Så nu måste det bli av. Men hur var det med det där? Ska man alltid köpa nya hallonplantpor som jag har läst nånstans? Eller är det bara ett försäljningstricks? Någon därute som vet?

Gött skördande på er!/U

Maktlöshet och odlarmödor

Hela huvudet fullt av återupplevda intryck från toppmötet 2001, nu som då läser jag mig till det mesta. Då satt jag på en redaktion 40 minuter från Göteborg. Det var mina första dagar på den sommarens vikariat och jag kände en enorm vanmakt och frustration över att allt gick åt helvete och att jag inte var på plats. Jag läste allt skrivet jag kom över och jag terroriserade mina vänner för att försöka få grepp om situationen. Jag tror inte jag har gjort det än. Idag levererar vänner på Facebook information och jag läser och delar.

Under de timmar jag inte satt på jobb var jag ute, deltog i torsdagens demonstration mot Bush och var med på samlingen inför fredagens demontration. Det var inte mycket men stämningen, helikopterljudet, krigskänslan. Det kommer tillbaka nu.

Sammanbitna käkar som kommer ge huvudvärk. Känner du igen?

Men här, i det här forumet handlar det om Sjöbergen och jag har inte skrivit på länge. För även här börjar undantagskänslan komma. På tisdag, den 21e, beslutar byggnadsnämnden om de tycker att alltihop ska bort och bli bostäder åt de som har råd. Lusten att skriva om odlandet faller när det ligger ett hot som snart, mycket snart kommer göra all möda med att öka mullhalten i jorden fullständigt onödig.

Men jag har ialla fall varit där idag. Jag har rensat och gallrat, jag har slitit blommande kirskål ur jorden och just nu står vattenspridaren på. När sambon kommer hem ska jag dit och stänga av.

För det verkar vara torrt i jorden. Bönorna har kommit upp, när värmen och vattnet kom för ett tag sedan då började de växa och det var ju kul. Men sedan hände ingenting. Nu hoppas jag att vatten ska vara det som gör susen. Men squashen och pumporna är en katastrof. Jag borda ha förodlat. Av alla jag har sått ha endast en kommit upp ur jorden. Den där jättepumpan jag och Yrla gemensamt skulle vårda denna sommar kommer att få bli en köpepumpa från grönsaksaffären.

Jag har mer och mer kommit ifrån det här med verktyg. Jag har gått över jorden med mina bara händer, luckrat och rivit och klöst. Så som jag gjort för det mesta den här säsongen. Händerna och framförallt naglarna ser fördjävliga ut efteråt. Det går nästan att tvätta bort. Men det är en slags känsla i det. Att barhänt gå över jorden, krossa jordskorpan, rycka upp ogräset och försiktigt välta tillbaka de plantor som kommit på sned. I den stress jag lever, där tiden aldrig räcker för att dröja kvar i något så länge så att tiden helt blir oviktig, just där behöver det jag gör bli hudnära verkligt. Det gör inget att jag får skärsår och huden torkar som sandpapper.

Klockan elva på söndag är det ett extrainsatt medlemmsmöte på Birgers Backe med anledning av byggnadsnämndens möte den 21. Jag vet att jag inte kommer hinna göra så mycket men jag ska ändå försöka komma.

Hoppas det inte är för kallt för bönor.

Hej och hallå, nu var det ett tag sen jag skrev känns det som. Det är mycket nu. Mycket annat. Och jag är fortfarande delvis på förberedelsestadiet. Men idag har jag fortsatt att rensa på ett hörn. Rivit Kirskål och grävt med grepen. Bönorna har kommit i jorden nu. Alla möjliga sorter och jag har märkt ut dem dåligt för etiketterna är på väg att ta slut. Men jag har försökt sätta de jag tror blir höga mot armeringsnätet och de låga i kanterna. Så får jag väl se om jag sått för tätt i år igen eller om det kommer funka. Och att det inte blir en för kall period nu för då blir det ingenting alls.

Nu är det bara sockerroten som ska planteras ut och gurkor och ett par squaschar till som ska sås. Sen är det underhåll, hallonplatsen och en massa annat att fixa med.

Sista maj tar politikerna beslut om det ska byggas hus på Sjöbergens odlarområde. Jag håller andan och hooppas att vi får vara kvar.

Hur långt hann jag ikväll?

Jaha, hur mycket hann jag ikväll då är det sista jag tänker innan jag går hem i skymningsljuset. Jag måste erkänna, det är inte riktigt vilsamt med odlandet just nu. Jag håller fortfarande på på förberedelsestadiet och det är snart mitten av maj. Jag tar så mycket tid jag kan med och ändå går allt så vansinnigt långsamt framåt. Visst det var en sen vår. Men ändå. Det jag mest av allt längtar efter just nu är när jag kan känna att nu är jag ikapp. Att nu är det underhåll, inte anläggning. Dit vill jag.

När jag väl är där brukar en viss leda uppstå då jag brukar tänka att det ändå är just anläggandet som är det riktigt roliga. Nåja det blir nog bra ändå tillslut.

Ikväll har jag grävt en pallkrage, grävt runt om, tagit en hel del kirskål under de angränsande vinbärsbuskarna samt flyttat fyra plantor som jag köpte i somras. Jag återhittade tillexempel den röda floxen jag köpte på marknaden i Fagerhult. Skojigt. Jag satte också rotsolroserna, sådde solrosfrån på samma ställe (där jordärtskockorna står) samt satte mina små Choro-Gi knölar i framrabatten. Så lite har jag fått gjort i alla fall. Regnet kom också och jag grejade medan det duggade ner. Nu går jag och lägger mig med en stark förhoppning om att det ska regna hela natten och vara uppehåll imorgon när jag ska vara med barnen hela dagen lång. Så slipper vi vattna.

Barnkammare

Om jag ska kunna vabba som jag ska så ska jag få nån timma på kvällen i alla fall ute. Så nu är äntligen palsternacorna sådda. Och jag har gjort en barnkammare. Det är en tanke jag har haft länge men nu blev det av. Jag tog en av de nya pallkragarna och blandade jorden med en påse blomjord och så gjorde jag tolv smårutor. Dessa fyllde jag med diverse blomsterfrön. Ettåriga och fleråriga. Jag ska skriva ihop en lista en annan stund. När de kommit upp ska jag plantera ut dem i rabbater och i odlingarna, det kommer bli hur bra som helst. När det är tomt där sår jag något av allt det som ska sås i juli, det blir kanon. Egentligen borde man ha en sån här till grönsaker också så att man kan fylla i med nya planter där det inte har tagit sig. Men det får bli något annat år. Jag hoppas få återkomma redan imorgon. Vabberlivabb.

Lilla liten

Det har varit en vecka med kalasförberedelser vilket i praktiken har inneburit att jag och sambo har försökt röja undan det värsta i vår lägenhet medan barnen har röjt tillbaka allt till det vanliga kaoset. Detta innebar naturligtvis att lotten fick stå tillbaka och med skinande sol och sommarvärme (nåja för en vecka sedan snöade det) så steg så min stresströskel. Tänk om sådden torkade bort? Så efter att ha hållt två kalas, ett för släkten och ett för dagiskompisarna så tog jag med mig minstingen i förmiddags för att vattna. Han skulle nämligen till vårdcentralen för att kolla sin hosta och sitt kvällsont i örat. Men inte förrän kl 11 så vi hade ett par timmar över. Vi vattnade och hade det trevligt, gick till vårdcentralen och väl där bröt han ihop. Grät och skrek och grät igen och ville bara hem. Jag kände mig som ondskan själv på jorden och nu har han sovit i tre timmar, vill inte äta, inte dricka och inte få alvedon. Lilla liten. Vad är väl ett par borttorkade fröer mot en liten som är sjuk? De går ju att så om igen.

Äntligen

Idag fick vi så äntligen lite frön i jorden. Jag och barnen tog en förmiddag tillsammans i värmen och vi vattnade, grävde och sådde. Jag fixade iordning en odlingsbädd till, vi satte potatisen, sådde morötter, haverrot, portulak och majrovor. Ja, jag vet att de borde såtts tidigare men en människa är inte mer än en människa och man kan inte böja sig blå. Det får bli som det blir. Det göttaste var att vi fick satt potatisen. I år har jag tre sorter, förutom några överblivna från förra året som jag hittade längst inne i kylen. Nåja, de nya är Amadine såklart. Min storfavorit. Blue Bell som är en ny potatissort som ska vara sen och lite ser ut som den har tyfus, den har tre färger på skalet. Och så satte jag sex stycken Minerva som ska vara en supertidig sort.Vi får väl se hur det blir på riktigt?

Nu är det bara resten kvar.

Ljuset, tulpanerna och rabarbern.

Det finns ok arbetsljus ute till klockan halv nio såhärårs så därför kom jag hem från lotten en kvart senare ungefär. De röda tulpanerna har slagit ut, blåklockan, en lila viva och pärlhyasinterna och en liten liten löjtnantshjärta. Eller om det var ett fänrikshjärta? Och jag gräver och gräver och jag måste erkänna - det är inte jätteroligt längre. Nu vill jag bli klar med rotogräsandet,grepen och den förbannade Kirskålen. Jag har fröer som måste i jorden, en del av dem för länge sen. Nåja, för några veckor sedan iaf. Så idag tokvattnade jag ett par såbäddar petade ner lite sättlök och tänkte att på lördag då kan vi så morötter och såna grejer och sen är det bara att...

För det är ju det att det alltid är en massa bara kvar att göra. Jag har fått ut de flesta pallkragarna, där ska jorden blandas till, potatisarna ska sättas i helgen och frön ska sås som sagt och de plättar där bönor, gurkor och liknande ska vara i ska göras iordning. När ruschen har lagt sig ska jag gräva i ordning det sista för hallonen, köpa dem och plantera. Och sen ska jag gräva upp och rensa igenom kryddlandet. Det ser bedrövligt ut. Nä nu är det dags att sluta gnälla. För en vecka sedan var rabarberna under jord nu var de 2 decimeter långa. Jag tog med de första rabarberna hem idag. Jag vet att det inte är riktigt bra men jag kunde inte låta bli.

Förresten har jag hört, ryktesvägen, att det är en del som gärna läser vad jag skriver här men som inte ger sig till känna. Det får ni gärna göra men det är ännu roligare om ni skriver en rad eller två. Kanske om vad ni själva gärna grejar med?

Träskor

Jag har haft ett så delikat problem. Nu när det blivit varmt funkar det inte längre med gummistövlar och jag hade ingenting alls att ha på fötterna. Tills jag hittade mina gröna träskor. Vad glad jag blev. De är perfekta att ha i jordarbetet och ett sommarminne från i fjol då vi kolllade in Emmaus Björkå. Jag har inte gått i träskor sedan jag var liten.

Det här blir en påsk i Sjöbergets tecken. Med ett sånt här dunderväder är det svårt att låta bli. Och Arild är lika sugen som jag, han älskar att gräva, leta mask och skrota omkring. Yrla har lite kommit förbi den där entusiasmen men gugnorna i skogen lockar iallafall. Och jag blir frustrerad över att jag får så lite gjort när jag har barnasällskap så jag åker upp på kvällarna också och då jävlar får jag gjort. Jag gräver, rensar och planerar.

Men jag har ännu inte fått ett enda frö i jorden. Nåja innan helgen är slut ska det nog ha hunnit bli av. Fantastisk ledighet det här de kallar påsk.

Bästa kombon: med barn, utan barn.

Rens rens rens, våren är det stora rensandets tid och med en såhär sen vår är det rätt mycket som måste göras innan fröna kan komma i jorden och vissa fröer borde redan ligga där. Så mitt tålamod var inte riktigt på topp idag när vi vid tretiden, hela familjen, äntrade Sjöbergen.Men barnen älskar att vara där och det är väldigt roligt att de också gillar att vara med. Så jag försökte hålla ihop. Efter ett tag när jag fräst åt ett antal bagateller lyckades Larsa locka dem att följa med till Frölunda torg och jag drog en lättandes suck. Själv. Äntligen.

Jag har grävt så ryggen höll på att gå av. Hela gamla hallonplätten har jag plöjt igenom, gräsmattan är vänd och halva potatisplätten är genomgrävd. Jag har grävt upp den gamla stjärnflockan och fingerrensat i framrabatten. Det är massor kvar att göra men jag känner äntligen att det är på gång och med påsken nästa helg finns det mer tid än vanligt. Och allt kommer att bli så bra så bra. Om än lite senare än än det ska.

Och snart snart ska jag börja stoppa ner frön i jorden och vattna och vara nervös för om bäddarna torkar upp för snabbt eller om det fryser på natten i en sen nattfrost eller om sniglarna äter upp altihopa eller om... Och så vidare. Precis som vanligt med andra ord.

Och all kogödsel jag köpte i förmiddags ligger fortfarande kvar i bilen, precis som en säck med tång. Det får jag ta hand om en annan dag.

Vårtecken

Ljuset är tillbaka och luften går att andas igen. Trycket släpper och efter kvällsmaten kunde jag påbörja vårgrävningen. Vilken lycka. Arbetslust får en annan innebörd. Visst, det är mycket som måste göras. Kravlistan ökar igen. Men vilken fysisk och psykisk tillfredställelse att helt själv ha två timmar för mig själv, grävandes, kånkandes, plockandes och fikandes.

Och vilken känsla i kroppen efteråt. Träningsknarkarnas rus. Jag tror jag förstår vad det innebär.

Så vad har jag nu fått gjort? Min egen minneslista. Jag grävde om där löken och salladen stod förra säsongen, längst bort, det som vetter mot grannen. Nu ska det vara potatis där. Jag hackade mer på gräsmattan. Rensade ogräs i framrabatten och jordgubbslådan. Grävde om i den yttersta pallkragen, där jag ska ha bondbönor och sockerärt. De ska sås snart, helst igår.

Och jag rensade Kirskål i en odlingsbädd. Denna förbannade Kirskål. Man rensar och rensar och rensar och när man tror att allt ser fint ut då kommer Åkervindan som är ännu djupare och har ännu tunnare rötter. Hade jag vetat vad det innebar att inte hålla efter rotogräsen ett eller två säsonger hade jag aldrig tänkt tanken att det kunde stå för där ska jag bara ha hallon eller vad det nu var? Markduk är ett hjälpmedel som poppar upp i mitt huvud. Men inte kan jag ge mig. Inte än på ett tag.

Jag behöver köpa massvis av kogödsel. Och jag skulle vilja samla in mängder av tång. Och jag kom på att där jag ska ha hallonen kan jag blanda jorden med granjox (har klipt och sparat julgranen) och löv. Och det ligger en sån fin lövhög inblåst i ett hörn på gården. Den skulle jag vilja lägga beslag på. Och så behöver jag köpa benmjöl också. Och höga stöd och säkert massor mer.

Har beställt fröer från från Sesam i år och jag tror att det är en del som inte har kommit. Och Runåbergsfröerna kom i fredags över en månad efter jag beställde dem därför att någon (dom eller jag) hade skrivit fel nummer på min adress. Jag har alltså inte förodlat någonting alls i år och jag har väldigt dålig koll på om jag har de fröer jag behöver. Men å andra sidan är det inte en tävling om den perfektaste odlingen. Inte i min värld i alla fall. Det är esan som är belöningen och allra roligast är det nu.

maskjakt

Jag har varit på maskjakt. I mörkret. Med pannlampa och andedräkten som en imma i synfältet har jag snokat efter gödselhögar. Först på grannområdet där det i mitt minne fanns oändligt med gödsel men där det nu bara var tomt. Och sen i "våran" gödselhög som mest brukar vara tom men där det faktiskt låg lite halm och skräpade. Och röda fina små maskar fick jag med mig hem. Det är inte klokt. Hade någon sagt till mig för några år sedan att jag skulle bli lycklig över att hitta mask hade jag trott att de inte var kloka i huvudet. Nu är jag där. För jag ska starta en kompost. Själva meningen med livet och kärnan i allt odlande. Utan kompost ingen vettig jord och utan vettig jord ingen rolig odling. Nu ska potatisskal, risrester, rens och jox ner i komposten och bli till gyllene mull. Men de torra brödkanterna sparar vi till fåglarna vid Röda Sten.

Ute är det vinter men i mitt huvud är det vår

Har just haft en sån där stund i Sjöbergen fast med Arild istället för Yrla. Han hjälpte till genom att borra i snön och kratta den och gräva i den. Marken var stenhård. Verkligen. Men jag tänkte försöka tjyvstarta säsongen i år genom att täcka pallkragarna med fiberduk och hoppas att solen värmer jorden extra snabbt där. Men jag inser att om det blir mycket mulet kanske jag stänger kvar kylan istället? Jaja, odling är experiment så det är bara att pröva. Fick lite otippat problem med att hitta tunga saker att sätta fast fiberduken med eftersom de flesta stora stenarna har frusit fast. Det är verkligen vinter ute men nu får det vara nog. Nu ska våren komma! Så i dagarna går beställningarna till Sesam och Runåbergs iväg. Det blir varmare snart.

Lite kompleterng om mjölksyrade grönsaker: det handlar om temperaturer. Först ska grönsakerna stå i rumstemperatur i 3-4 dagar, sedan i 15-18 grader. Men jag hade dem i 9-10 grader och det gick också bra, och sen in i kylen. Håller i upp till ett år har jag läst.

/Ullis

Mjölksyrade grönsaker

Nu har jag för andra gången i mitt liv mjölksyrat grönsaker. Första försöket blev riktigt lyckat och eftersom en och annan blev imponerad (mest jag) så har jag nu experimenterat mig vidare i den syrade matkulturen. Inspirationen kommer från Stefan Sundströms bok "Stefans lilla gröna".

Första gången använde jag rödkål och blomkål. Jag lät verumfil (miljarder bakterier) rinna av i kaffefilter, hällde grönsaker i väl rengjorda syltburkar och i med vasslen (från filen) lite kryddor och lite saltat vatten. Sen fick det stå i några dagar på diskbänken och sen ner i källaren och efter två veckor upp i kylen.

Den här gången gjorde jag också mura tura, alltså blandade grönsaker (broccoli, morot, vitkål, majrova och purjolök) men med mindre vassle (helt enkelt för att jag inte orkade vänta tillräckligt länge på att det skulle rinna igenom) men med mer saltat vatten. Jag hade också i mer salt i vattnet än förra gången. Jag hade också i några matskedar spad från den lyckade syrningen som startkultur. Den ena burken kryddade jag asiatiskt, vitlök, hel ingefära och en strimlad röd chilli. Där hade jag också i flingsalt. I den andra burken hade jag spiskumminfrön och koriander. Ska bli väldigt spännande och se om det här också blir gott? För får jag kläm på det här så kommer överskottsproblemen från odlingarna aldrig mera vara ett problem, det blir tll att mjölksyra i tid och otid framöver. Vilket oslagbart konserveringssätt och så smakar det så gott och känns så nyttigt. Läs gärna Stefans bok.

Nästa vecka ska jag beställa fröer och i helgen tänker jag försöka få lite fart på våren. Jag och dottern ska gå upp till Sjöbergen och lägga ut fiberduk över pallkragarna. Kanske kanske att solen och fiberduken gör att det går att starta tidigare om ett tag? För vintern verkar vägra släppa sitt grepp om oss. Nu vill vi ha sol och värme. Vi längtar efter sommaren.